Melody Villalobos

 – Ett ögonblick - Ett ögonblick/Un momento -


Jag ska berätta om de läskigaste 3 minuterna i mitt liv.

Det var en natt, när jag, mamma, mormor, brorsan och hans tjej (Fran) befann oss i Chile i mormors hus som ligger precis vid kusten (Stranden) mellan Santiago och Valparaiso. Då var klockan typ 3 på morgonen. Alla hade precis gått o lagt sig och som tur hade jag och mamma ett eget rum, då var och en låg i sin säng. Jag satt på min säng och tittade på Naruto i min laptop medans mamma satt och stickade en ull tröja. När allting var tyst i huset så började det låta ute på gatan. Då var klockan typ 3.33 Det lät som en lasbilen som alltid kom förbi för att plocka upp skräppåsarna som folk lämnar för att just dom ska ta med sig dom. Men det var så konstigt för att golvet började skaka till lite. Men självklart tänkte jag inte ens på det förns de började låta som om lastbilen skulle köra in i huset. Då tog jag av mig hörlurarna och tittade på mamma. Hon tittade på mig och sa ingenting bara fortsatte med sitt. O när de väll började skaka till lite mer så tittade mamma på mig igen o sa: Ta de lungt! Det går över. Jag såg i hennes min att hon tänkte på jordbävningar och att hon skulle hålla mig lung efter som jag aldrig hade kännt något sånt. Hur skulle man göra de liksom om man bor i Sverige o här händer ju inget sånt. Eller egentligen händer det men man känner inte de efter som de e så mkt berg o skit. Aja! Jag la ifrån mig datan o typ satt i värsta alert positionen samtitigt som jag stirrade på mamma. O så började skaka mer o mer. Jag blev as rädd efter som jag sov i sängen under i vår vånings säng, medans mamma sov i en vanlig säng. De e klart att man går därifrån våningsängen kunde ju ramla på mig,därför hoppade jag till mammas säng som om jag vorde värsta katten. Mamma kramade om mig jätte hårt o bad mig att vara lung,och sa att de skulle gå över när som hälst. O helt plötsligt hör jag från rummet brevid att Fran säger till bror att ta alla grejer i ryggsäcken att de ska leta de här o de där o blabla.. o från mormors rum hör jag hur mormor börjar skrika min brors namn. Så fort jag hörde henne så hoppade jag av sängen med mamma o hämtade mormor som stod precis vid hennes dörr (hennes rum e mitt emot min o mammas rum)Då kramade mamma om henne o de va en SÅÅÅÅN panik, för min bror sprang ut från hans rum o ut till köket o kollade vad som pågick o mormor fick panikattak att hon inte ens kunde stå på sina egna ben. Så jag och mamma fick BOKSTAVLIGEN BÄRA henne medans vi stod under vår rums dörr. Från köket hörde man hur glasen, talldrikar och andra grejer ramlade och gick sönder, i vardags rummet hade mormor massa tavlor och talldrikar som oxå gick sönder, i vår rum ramlade lampan och allt som vi hade på bordet, det blev strömavbrott både i huset och ute på gatan. Det blev som värsta explotionen. Samtidigt såg man några sekunder hur de lyste en massa fäger ute i himmlen som när man ser auroras o havet .......oooh!!! DE var så scary att man hörde som om havet var 2 meter ifrån huset. Jag hade aldrig i mitt liv varit så rädd. Jag skrek inte, jag fuckade inte ur eller nått. Men att mormor fick panik o började gråta o ropa på min bror: Julio! Julio! havet , Julio havet! Hon trodde att de skulle bli tsunami, Vilket de var mkt möjligt efter som vi bor ju precis framför stranden. När jag tänker på de sekunderna mormor skrek så får jag värsta gås huden o tårarna bara rinner. Det var så chockerande moment att jag kommer nog minnas de för evigt. När brorsan kom tillbaka till oss så kramades vi alla och väntade under dörrens ingång att de skulle gå över. Både mormor och mamma började be. Helt sjukt jag vet! Men just i den stunden så trodde jag helt ärligt att det var jordens undergång efter som det var FÖR mkt, man hörde hur hela huset knarrade och ute i gatan hörde man som om de vorde krig med jorden. Jag lovar på allt att jag trodde att vi skulle dö. Jag han till och med bli glad över att jag endå skulle dö med min familj. Asså fatta!!! Det där med att man tänker 29384732 grejer precis vid ögonblicket man VERKLIGEN tror att man ska dö e SANT! När allting var över så drar min bror till köket med fran, jag och mamma stannade med mormor och lugnade henne. Hon kunde unte röra sig, kunde inte prata och absolut inte andas normalt. Mamma gick iväg till min bror och jag stannade hos mormor och kramade om henne tills hon blev lugnare. Det enda hon hade i huvudet var havet. Men de var lungt. Sen gick både jag och mormor till vardagsrummet och kollade hur allting stod till. Det var helt stökigt. Glas och talldriks bitar över allt. Så vi tog ner allt från bordet och så som tv som fortfarande levde. och började soppa allt skit. Jag och brorsan gick ut till grannarna för att se hur de mådde och om de visste om de som hade hänt. Tack vare grannarna framför fick vi veta genom bilens radio att jordbävningen var mot södra chile och att de mätte 8,8 på momentmagnitudskalan. Det var helt galet. Jag dushade inte på en hel vecka och sov i soffan i vardagsrummet med brorsan och Fran som gjorde sina mini sängar på golvet utav kuddar. Man skulle ju vara berädd inför tsunami och andra jordbävningar. Som tur så hade vi radion med batterier så det enda vi gjorde under de dagarna var att lyssna på radion dag och natt. Endå försökte man få tag andra människor via mobiler som inte ens hade några batterier kvar. Jag minns hur sjukt det var. Där min mormor bor, brukar de alltid finnas folk efter som det har blivit årets sommarställe liksom. Men dagen efter jordbävningen var de som om vi bodde i den övergivna staden som alltid kommer med i läskiga filmer. "Turisterna" hade försvunnit, t.om folk som bodde där drog till huvudstaden. Det var brist på bröd,vatten, mat, batterier, mobil på laddning.etc. Typ i 8e dagen drog vi till en stooooooor grej som innehöll rent vatten, där kunde vi äntligen tvätta oss. Asså uuuuuuuush!!! Det var på tiden. Vi tog med oss flaskor och typ hinkar för att kunna ta vatten för att sendan hälla de på oss. Dagar innan det hade jag brorsan och Fran dragit till San antonio. Köpcentrumet som kallas för mall i Chile var hel förstörd och gatorna sprak osv. Veckan efter jordbävningen fick pappa tag på oss via telefonen. Enligt honom hade de haft de mkt värre här i Sverige än vad vi hade i Chile. Efter som de såg en massa sjuka grejer i nyheterna o de fick aldrig tag på oss så de visste inte om vi levde eller inte. Så ni kan ju tänka er hur fuckt up min pappa var. Men men.. jag minns att allt de här hände några dagar efter att min pappa och min andra brorsa Yoyi åkte tillbaka hit till Sverige och några dagar innan jag och mamma skulle tillbax hit till Stockholm. När vi väll kom ut från flygplatsen i Arlanda fick jag världens kram av pappa.

Les contare sobre un momento en mi vida que fue arto heavy.
Porque les cuento esto?
Bueno porq si o si esto fueron los 3 minutos mas miedosos de mi vida.
Todo paso una noche cuando mi mamma,mi abuelita,mi hermano, la polola de mi hermano (Fran) y yo estavamos en la casa de mi abuelita q keda
 justo a la cosa entre Santiago y Valparaiso.
 Como a las 3 de la noche fue cuando yo con mi mama estavamos en nuestra piesa cada una en su cama.
Yo sentada en mi cama q en realidad es un camarote pero siempre me acostava en la cama de abajo y mi mama en la cama de al lado q era una cama simple.
Bueno yo estava ahi trankila viendo Naruto en el note bok y mi mama tejiendo su chaleko de lana.
Derrepente escuxo afuera un sonido medio raro paresido al camion de la basura.
Bueno la verdad q no le di importancia asiq segui viendo la serie. Cuando derrepente empeso a temblar un pokito.
Mire a mi mama y ella seguia con lo suyo asiq yo segui con lo mio denuevo. hasta q se empeso a scuxar mas fuerte ese sonido de camion y el piso aun mas se  movia. Ahi yo mira a mi mama nuevamente y me dice q este tarnkila.
Al moverse mas fuerte el piso yo salte ala cama de mi mama porq se me podia caer la cama de arriba ensima mio.
Ahi mi mamam me agarra de la mano y me dice: trankila si va a pasar, trankilita.
Y de un derrepente empiesa a moverse demasiado fuerte q las cosas de la mesita se calleron y de la piesa de al lado donde dormia mi  hermano con su polola se escuxava como la Fran le decia a mi hermano q buscara cosas y q salieran de la piesa porq era un terremoto.
mi abuelita de su piesa gritando como loca, llamando a mi hermano.
 Al escuxarla yo con mi mama nos paramos y la encontramos en la puerta de su piesa parada. Con mi mama la abrazamos y la llevamos ala puerta de nuestra piesa para q nos kedaramos ahi hasta q termine el temblor. Derrepente veo como mi hermano sale corriendo al living con la fran y mi abuelita lo unico q hacia era llorar gritar: Julio el mar, julio el mar, el mar julio!
En ese minuto yo con mi mama literalmente tuvimos q tener a la abuelita enbraso porq le dio como una especie de attake q no se podia mover ni podia hablar del susto.
Fue tanto el paniko q en ese momento pense q era el fin del mundo.
 Lo juro q pense q en ese min nos ivamos amorir.
Se escuxava como los platos, los basos,los cuadros, y todo lo demas se caia y se hacia tira, ademas el cielo se veia de toodos los colores del arcoiris, uvo cortesircuto, todo se apago hasta las luces de la calle. El mar se escuxava como si estuviera 2 metros de la casa y la luna estava mas serka q nunca antes y brillava somo si fuera un foko en la cara.
Fue todo tan raro, miedoso y aterrador. nunca habia vivido algo asi. Y mas ensima q mi abuelita se puso a resar y pedirle a dios q porfavor nos perdonara a todos por todo el mal q hemos exo y blabalba... obiamente q eso me hiso ponerme mas nerviosa. pero siempre supe mantenerme trankila. En ningun momento grite ni llore ni me volvi loca. Solo trate de cuidar
de mi abuelita q en cualkier minuto le hiva a dar algo.
Asiq al terminar el terremoto me sente en la cama cn mi abueli por mientras los demas ivan al living a ver como habia kedado todo.. Cuando mi abuli ya se habia calmado fuimos juntas a ver todo el desastre.
Habia un monton de cosas rotas y empesamos a bajar todo lo q aun se habia salvado porsiakaso siq se venia otro terremoto fuerte.
Las teles, las decoraciones , los cuadros q aun estavan en la muralla los bajamos. Con mi hermano salimos para afuera a ver q tal con los vesinos y la verdad q las noticias la resivimos gracias al auto del vesino de alfrente.
Ahi supimos q el terremoto fue en el sur y q fue de magnitud 8,8.
Super heavy vivir una semana entera sin agua, sin baño, sin pan y sin elektrisidad.
Esos dias realmente me di cuenta q no somos nada sin agua ni elektrisidad. Es loco lose.. pero asi es! Lo siento por los q no lo sabian pero fue muy malo estar en una situacion asi
 hasta q a los dias despues encontramos como una cosa super grande q contenia agua limpia.. ahi fuimos todos con valdes y botellas de coca cola para llenarlas y exarnos para lavarnos.
En fin esos dias tmb fui con la Fran y mi hermano al centro de san antonio para ver q onda siq habia algo bueno.
Pero el mall estava para la historia y las calles todas partidas.
Osea q la cosa fue mas brigida ahi q en la casa de mi abuelita.
Las cruses (donde vive mi abuelita) siempre fue un lugar con arta gente pero al dia despues del terremoto paresia una cuidad de cuco, como esas las de las peliculas.
Las tiendas todas cerradas, las casas solas y para mas remate no habia pan, ni agua, ni para cargar el celular en los mercados chikos q hay por ahi en el barrio.
Ya se imaginan como estava mi papa aki en suecia.
Asiq cuando se puedo comunica con nosotros atraves del celu buuuuuu me conto caleta.
De q ellos veian las noticias noxe y dia porq no sabian nada de nosotros.. obio po! Como ivan a saber si nisikiera teniamos elektrisidad para cargar el celu.
El terremoto fue justo unos dias despues de q mi papa se viniera a suecia y unos dias antes de q yo me viniera a suecia con mi mamma.
ASiq uds se pueden imaginar como fue el abraso de mi papa cuando nos fue a buscar al aeropuerto Arlanda.